Landstingsslaveri

Det är verkligen inte kul att gå till jobbet just nu. Mina senaste tre nätter, eller egentligen den senaste månaden, har det varit väldigt mycket att göra och det blir aldrig bättre! Ont om platser, överbeläggningar, vinterkräksjuka, tunga och medicinskt krävande patienter som man inte hinner med eftersom man bara är en person! Jag brukar i princip aldrig ha övertid, är väldigt bra på att planera så jag kan stämpla ut när jag ska, men nu har jag jobbat över mina fem senaste arbetspass.

Inatt hade jag och Isabelle jättemycket att göra. Ingen av oss hann äta frukost, jag var inte på toaletten under hela passet (10 timmar) och när man tror att det är som värst så får man en ny patient. Som är dålig.. Kontroller varje timme, övervakning, dropp som måste gå in på rätt tid, prover som ska tas. En människa till som behöver den tiden man redan har problem att få att räcka till. En patient hade så svårt att andas att han fick panik och trodde hann skulle dö, ville inte bli lämnad ensam vilket man kan förstå. Men har man tid att stanna? Absolut inte. Två av de patienter jag hade medicinskt ansvar för inatt var jag aldrig ens in till. Hade jag inte träffat dem förr hade jag inte ens vetat hur de ser ut. Det är inte okej!

Usch jag blir så arg och frustrerad på våra arbetsförhållanden ibland! Det pratas så mycket om patientsäkerhet och hur viktigt det är, men hur patientsäkert är de blir omhändertagna av en stressad människa som inte har tid med dem?